Polismuseets blogg: Dialogen - polisens värdefullaste verktyg

Robert Kindroth har arbetat som polis i nio år och brinner för sitt arbete och att i mötet med människor få oss att känna att polisen är till för oss alla som tror på ett demokratiskt samhälle. Han är intervjuad i utställningen Utryckning! Premiär 22/11.

Robert Kindroth, gruppchef närpolisen Södermalm, StockholmJag vevar ned rutan för att kunna lyssna till staden. Utanför är vinden ljum, det är sommarnatt i city.

”Åh det är natt och på avstånd hörs skratt
Och man går hem genom stan.
En doft av hö från nån ljuv skärgårdsö
smyger sig tyst intill stan”

Jag sitter i en radiobil
med anropet 31-5510
och Monica Zetterlunds låt
tränger in i mitt medvetna.
Äntligen lite tid för återhämtning.
Jag och min kollega kan börja andas ut efter en stressig natt där man har slängts mellan kärlek och hat.

En av höjdpunkterna med att vara utryckningspolis i city är att se staden gå från ett festrus för att sedan mattas av. Redan vid 03.00 tar en ny dag vid och solen börjar krypa upp över Djurgården. Maten som ligger på stadens gator och torg äts nu ivrigt upp av fiskmåsarna som tar över stadsbilden

Tystnaden bryts plötsligt av polisradion.

– Då går 3-0 (anropsnumret från ledningscentralen) ut med ett pågående självmord på Katarinavägen – finns det några lediga bilar?

– 3-0 du kan få 31-5510 Södermälarstrand, svarar jag.

– 31-5510 jobbet är ditt, det är förbipasserande som ser en kvinna på en klippavsats ovanför spåret till Saltsjöbanan. Hör av er om ni behöver mer resurser. Klart slut!

Vi svänger runt i Slussenkarusellen och styr mot adressen. Efter ett tag ser vi människor vifta ner mot Katarinabergets brant.

Vi stannar och hoppar ur bilen för att titta över kanten. Där nere sitter en ung kvinna som har klättrat ut på en klippkant, beredd att hoppa ned på Stadsgårdsleden. Hon tittar upp mot oss och hasar längre ut över klippkanten. Jag plockar av mig poliskopplet och ger det till min kollega.

Sedan hoppar jag ned på avsatsen till kvinnan och sätter mig bredvid henne. Hade det varit andra förutsättningar – som regn, att hon varit aggressiv eller liknade – så kanske jag inte hade hoppat ned, men nu valde jag att göra det.

Det ligger en väska bredvid mig. Hon ber om att få den. Jag sträcker över väskan. Hon plockar fram sin plånbok och sträcker fram en hundring till mig.

”Den här vill jag att du ger mamma, det är allt jag har kvar”, säger hon och tittar på mig med sina tårsprängda ögon. Hon sätter händerna bakom sig för att ge sig själv sats att hoppa över kanten.

”Vad gör jag nu?” tänker jag. ”Tar jag tag i henne så kommer jag också att rasa över kanten. Gör jag ingenting och låter henne glida över kanten så kommer jag alltid att känna skuld.”

Jag frågar henne en sak som får henne att frysa ögonblicket. En stund av tystnad uppstår. Hon svarar. Vi börjar prata och runt oss rullar en insats igång. Jag vet att det händer saker runtomkring oss och jag vet att jag kan lita på min kollega som är kvar vid radiobilen. Att hon samverkar med alla andra enheter som polis, räddningstjänst, ambulans och SL. I den stunden ägnar jag all tid till att prata med kvinnan. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Jag berättar t.ex. att jag inte tycker om höjder och att det gör ont i mina smalben när jag tittar över kanten.

Plötsligt klättrar hon längre ut på klippan och vidare ut på armeringsjärnen som är fastsatta i bergväggen. Jag ber henne att inte klättra längre bort för då blir jag ensam kvar på klippan. Uppmaningen ger effekt och hon kommer långsamt tillbaka.

Efter en stund lyckas jag prata upp henne från klippan och mina kolleger lyfter upp henne på rätt sida av muren. Det känns otroligt skönt när vi båda kommit över på rätt sida av kanten. Polisens förhandlare som också är på platsen låter mig fortsätta prata med kvinnan eftersom vi har kommit så långt i vår kontakt.

Ett möte i verkligheten och dialogen mellan två för varandra okända människor. Så här kan ett jobb vara en söndagsmorgon. Efter händelsen rullade mina kollegor i morgonturen ut och staden började en ny dag. Mötet och dialogen mellan oss var över men minnena finns kvar. En händelse som nu också får leva vidare i ditt minne. Dialogen och kommunikationen är ett starkt verktyg, det är där vi knyter band.